Peter berättar själv om sin informationsåkning

Vid ungefär halv nio stod jag på perrongen vid spår 4 i Nässjö med uppdragen jackkrage och snurrandes mitt gula hytttillstånd mellan fingrarna.

Märkligt nog kände jag mig lite nervös. Detta trots att jag gång efter annan intalat mig själv att inga krav fanns på mig. Jag skulle ju bara sitta bredvid och kika på vad lokföraren gjorde. Inget annat.
Vad var det Wall (lärare reds. anm.) sa om 4H nu igen? Tänk om lokföraren frågar?
De tankar jag bar inom mig kändes totalt obefogade, men ändå pirrade det i magen. På ett bra sätt!

Mitt över bangården kommer en grön T44 rullandes i halv siktfart med en rad vagnar efter sig. Jag följde blicken längs hela tåget och räknade förstrött hur många vagnar som ingick i tågsetet innan jag vände blicken mot loket igen. Allra längst fram fick jag se min klasskamrat Mattias stå i fluorescerande kläder. Han stod på en plattform framför motorhuven med ett flin, höll sig i ett gulmålat räcke och såg ut att njuta av mullret från dieselmotorn.

Tåget stannar och ett par orange ben syns gå på andra sidan av loket, någon smiter in under buffertarna och börjar greja med kopplet. Jag fick upp telefonen och tog en bild. Tyvärr utan Mattias. Han stod säkert och kikade vid sidan av loket.

– ”Tåg 519 mot Malmö inkommer strax på spår 4!” hörs i högtalaren.
Nu är det här tänker jag och ser mig omkring efter uppehållstavlan som jag tror tåget stannar vid. Jag bör stå rätt om X2:an inte är multipelkopplad.

När föraren får syn på mig och mitt gula kort ser jag en hand som vinkar i rutan på förarens sida.
Tågsetet stannar och dörren på sidan av loket öppnas och en leende figur hälsar mig välkommen ombord.

Föraren visar sig vara Mikael, en glad och pratglad kille från Norrköping som gör att min resa från Nässjö till Malmö går på nolltid. Eftersom att jag var beredd på att kanske bara få sitta tyst vid sidan av lokföraren, utan att störa, var detta en mycket positiv överraskning.

Mikael berättade om sitt arbete som lokförare i både breda och fina penseldrag och gick in i detalj när jag frågade specifikt och pratade fritt om det mesta under tiden jag intervjuade honom. Med tio år i yrket syntes det att han visste vad han höll på med. Blicken sökte av instrument och lampor och svepte över banan när signaler och tavlor passerades. Någon knapp fick sig ett tryck, ett vred klickades åt vänster och pådrag och huvudbromskontroll manövrerades vant. Resenärerna måste ha fått sig en behaglig resa då våra stopp knappt märktes av.

Att åka i 200km/h och samtidigt hinna med att ta in all information kändes till en början överväldigande. Men efter ett tag började jag förstå hur han gjorde. Dessutom kommer jag på mig själv att tänka på vilket fantastiskt hjälpmedel ATC (Automatic Train Control, säkerhetssystem för järnväg som minskar risken för olyckor som orsakas av handhavandefel från lokföraren reds. anm.) faktiskt är.

För mig har ATC nästan givit mig lite av känslan att ”storebror ser dig”. Att någonting tar ifrån mig kontrollen och gör att jag inte får göra som jag vill, trots att jag bestämt vet att det jag vill göra är rätt.
Men efter denna resa har jag definitivt tänkt om och njuter av att jag faktiskt förstår vad som kommer upp på för- och huvudindikator och vilken fantastisk nytta jag har av informationen!

Väl framme i Malmö lyser solen från en nära nog klarblå himmel! Det är kö in och ut från Malmö C denna dag så vi får vänta vid flera signaler innan vi till slut rullar in till vår slutpunkt.
Perfekt tänker jag, då får jag se hur ATC fungerar i denna situationen och passar på att kika på signalerna samtidigt som vi rullar fram.

Jag följer med Mikael till SJ:s lokaler som ligger vid sidan av Malmö centralstation. Där hoppas vi få träffa den lokförare som jag ska åka med tillbaka till Nässjö. Men eftersom det är en dryg timma kvar till det är dags, har han ännu inte kommit och hämtat ut sina körorder.

Jag passar på att gå in till Malmö centralstation för att hitta någonstans att äta lunch och det slår mig hur lite människor det är på plats. Alla andra gånger jag varit här vid den här tiden har hallen varit smockfull med resenärer som skyndar fram till nästa perrong.

Det är nog så att Corona-viruset har gjort att det är väldigt lite folk ute och rör sig i offentlig miljö, tänker jag och letar upp en ledig plats på en restaurang. När jag äter min mat noterar jag att alla håller ett respektfullt avstånd till varann. Jag får en känsla av att alla är lite på sin vakt och håller tummarna för att jag inte råkar nysa eller hosta till.

Mätt och belåten letar jag upp tågnumret som jag ska åka med. På min lapp som jag har fått från skolan står det tåg 534 och jag tittar upp på tablån för att se vilket spår det ska avgå från. Jag hittar spåret och ser en nytvättad X2000 stå uppställd i väntan på avgång.

Eftersom jag har gott om tid så passar jag på att gå ut i solen och njuta av det vackra vädret. Dessutom räknar jag med att lokföraren kommer att komma nästan ända fram där jag sitter när han väl dyker upp, så jag känner att jag har koll på läget.

Jag tänker igenom resan ner till Malmö och vad jag ska passa på att fråga den nya lokföraren på vägen hem. Jag bestämmer mig att kika mer över axeln då jag kan se hur han gör och hur han beter sig i de olika situationerna.
Min förhoppning är att vi ska få lite fler ATC-besked som jag kan fråga om och håller tummarna för att nästa lokförare ska vara lika glad i att berätta om vad som händer som Mikael var.

Ungefär en kvart innan avgång kommer det en person gående som inte ser ut som en resenär utan bär den klassiska ryggsäcken som man ser alla lokförare på SJ ha. Klädseln är i enhetlighet med reglementet och jag ser att han håller loknyckeln i handen. Bredvid honom ser jag min klasskamrat Linda.
Hennes resa tillbaka till Nässjö hade blivit inställd då en annan elev och en instruktör skulle åka med det tåget, och hon får åka med oss tillbaka till Nässjö.

Lokföraren Bengt-Arne från Malmö visade sig vara minst lika trevlig som Mikael! Han hade arbetat på SJ sedan 1987 och har med det över 30 års erfarenhet som lokförare. Han bjöd en hel del på sig själv och tog sig tid att lyssna på våra frågor och berättade om vad vi såg under resans gång.

Det som slog mig var hur olika körteknik de två förarna hade, inte att det märktes för resenärerna, men jag såg att de nyttjade banans profil på olika sätt, bromsade på olika sätt och planerade sin körning på olika sätt.
Jag kände att jag hann med att få se fler ATC-besked denna gången och Bengt-Arne förklarade på ett mycket bra sätt, inte bara vad själva beskedet betydde, utan också hur han tänkte när han fick upp beskedet.

Ungefär halvvägs upp mot Nässjö började det att pipa i ATC och den gula lampan för balisfel började lysa.
Nu minns jag inte vad det stod för felkod, men lokföraren tog direkt kontakt med FJTKL (fjärrtågklarerare reds. anm.) och berättade vad han såg, var han var och fick lov att fortsätta färden. Därpå följde en intressant diskussion om balisfel och vad han hade för teori om varför vi fick detta.

Rätt var det var så knackade det på dörren bakom oss och en tågvärd kom in med en bricka med tre koppar kaffe och bullar. Väldigt uppskattat! Väl framme i Nässjö tackade vi så mycket för att vi fick följa med på resan och tittade sedan på när Bengt-Arne gav sig av norrut.

Denna resa gav mig en hel del insikt som jag kommer att ta med mig vidare under min utbildning. Inte minst känner jag mig trygg i mitt framtida yrkesval och jag ser fram emot att en vacker dag själv få sitta på förarplatsen.

Bägge förarna sa att de aldrig skulle kunna tänka sig att göra något annat och verkade väldigt nöjda med sin tillvaro i loket. Jag kan nästan redan nu hålla med dem.
Jag har lärt mig mycket av dem båda på den komprimerade tid jag fick förmånen att åka med dem och jag är övertygad om att jag kommer att tänka tillbaks på resan när vi går igenom nya saker i skolan. Det är alltid lättare om man har sett något i verkligheten först.

Både Mikael och Bengt-Arne är två fantastiska människor som verkligen bjöd på sig själva och sin kunskap, och jag är tacksam över att ha fått låna dem några timmar. Enligt mig ska SJ vara stolta över att ha sådana medarbetare!

/Peter